Idag har vi simmat för tredje gången i bassäng. Zingo fick börja och han är jätteduktig i vattnet och även duktig på att skvätta ner Emma. Molle är också duktig och simmade så fina åttor och vändningar från början, mot slutet av passet så märktes det att han ansträngt "nya" muskler så det tog imot att vända. Speciellt åt ett håll så det kanske har med skadan att göra eller så är han starkare på ena sidan. Vi provade också att göra "skänkelvikningar" i vattnet osv. Han är lättarbetat så jag kan vara ensam å träna när vi har tagit simkörkortet.

Senaste veckan så har jag tränat massor av vattenjobb. Jag vill inte att Molle springer för mycket på land ännu men simningen sliter ju inte på leden på samma sätt.

Första passet var i lördags när jag åkte till en skogsjö och sedan kämpade mej genom en skog till en vik där jag trodde att det skulle bli kanonbra att vara. På vägen slängde jag ett antal apporter i vattnet och gick till andra sidan viken. Väl framme så insåg jag att detta var ett kanonställe för vattenjobb men mina dummiesar låg alldeles för långt bort och dessutom inte rakt utan snett över viken. Fasen också när jag slitit så för att komma fram, jag hade ingen lust att gå tillbaka för att kasta dummiesarna på annat ställe. Efter en stunds funderande och vilande så insåg jag att jag precis skällt på Emma för hennes inställning till hundträning. Mao att hon INTE ska vara helt övertygad om att saker kommer gå åt skogen. Vad ska dom stakars hundarna tro om jag ber dom göra något samtidigt som jag signalerar åt dom att jag är övertygad om att dom inte fixar det? Tala om dubbla budskap..

Jag eldade upp mej lite och tog med mej Musse ner till sjön med den tanken att han skulle till rätt ställe, punkt. Vad händer? Jo precis det som är självklart. Han började simma mot ett löv och sedan vände han mot mej för att tala om att det inte finns nåt att hämta. Han tvekade och simmade ett varv till innan han började simma efter mina anvisningar, snett över sjön och kom exakt rätt! Jösses, så bra har han aldrig simmat förut. Han kom tillbaka och fick en pratstund om hur otroligt duktig han var och han svarade att det var enkelt, du talade ju om vart jag skulle matte. Tursamt hade jag kykling i fickan.

Så gick jag och bytte hund. Lite småfundersam till om jag skulle lyckas en gång till så jag satte mej ner en stund och tvingade mej att tänka rätt. Jag riktade in honom rätt och försökte förmedla så mycket "jag tror på oss" som möjligt till honom. Skickade och han simmade i en helt rak linje till andra sidan..

Övertygad om att jag skulle fixa allt med min nya inställning så slängde jag in två dummies i en buske tio meter från sjökanten och gick till andra sidan viken. Nu fick dom inte så lång simtur men båda två uppförde sej som mönsterhundar och hade inga problem med att gå upp på land och fortsätta i en rak linje till buskarna. Jag blev nästan rädd för mej själv..

Det läskiga som hände var att jag hörde någon skrika uppe iskogen. Först enstaka skrik men när jag började ropa ropa på hundarna så ökade skriken. Jag blev faktiskt tillslut övertygad om att någon skrek på hjälp men jag vågade inte gå mot rösten när jag var helt ensam. När vi gick tillbaka så tänkte jag att det är bättre att inte gå helt i sjökanten så jag gick från sjön 50 meter och gick rätt på ett ödetorp. Himmel, tänk om nån är inlåst här och någon vaktar utanför och ser mej tänkte jag. Jag fick rejäl fart på benen och hade hundarna i koppel samtidigt som jag "talade" i mobilen med Johan och låtsades att han var en bit bort iskogen...Väl hemma så kollade jag på en karta över området och såg att det låg tre ödetorp på rad runt den viken och så massor av skog och berg men inga vägar. Jag var helt övertygad om att jag hört en människa skrika, tänk om någon låg skadad där och ingen hittade personen. Tex om en häst rusat rätt in i skogen och slängt av sin ryttare. Alltså ringde jag polisen för att tala om vad jag hört ifall dom faktiskt letade efter en försvunnen person. En timme senare så ringde dom upp mej och bad mej visa dom till rätt ställe. Det var dumt att gå från samma håll som jag gått  med hundarna utan bättre att vi närmade oss sjön från det hållet jag hört rösten ifrån. Alltså körde jag runt skogen på landsvägen och mötte poliserna och körde före in iskogen. Vi parkerade och gick ner till ödetorpet och sjön, det var ingen som ropade längre och poliserna gick in i torpet för att kolla. Ingen där, skönt..Så fortsatte vi norrut och hittade en sommarstuga med en bil utanför. Vi knackade på och fick en förklaring till skriken. Deras barn hade ropat och skrikit under den aktuella tiden, troligtvis hade dom hört mej och tyckt det var en rolig lek att skrika tillbaka. Det ekade mot ett berg så jag trodde att rösten kom från ett annat håll. Dom snälla polisern ansåg att jag gjort helt rätt som ringde dom iallfall..

I måndags åkte vi till en annan sjö och då blev jag varse att det inte alltid går som man vill, trots allt. Musse busade runt och var jätteolydig hela tiden. Jag blev full iskratt så min bestämda taktik fungerade inte. Molle därimot är fast besluten att göra precis som jag vill bara han slipper sitta uppbunden utan att få jobba. Ett antal veckors passivitet har gjort susen. Nåja, han blir snart sitt vanliga jag igen. Imorgon kommer Emma och tränar och vi får väll peppa varandra till stordåd.

Ha det!