Nerbäddad i bilen.

Jag har haft kontakt med veterinär per telefon och bestämt mej för att avakta ett par dagar. Det är muskeln som gör ont och det gör dom inget åt iallafall. Jag kan få smärtstillande och inflammationsdämpande förstås,  säkert skulle han uppskatta att få smärtlindring men risken är ju att han då tror sej kunna så mycket mer och ösa på(tills det gör ont igen). Han får vara i värme ett par dagar med koppelpromenader och stillhet så får vi se vart det barkar. Antagligen är det helkört med provet nästa vecka men man vet ju aldrig. Börjar jag med antiinfammationsmedel så är det garanterat, helt kört.  Han har ju inte haft ont i ryggen förut så kanske kanske det går över snabbt..Imorse morgonhälsade han med att snacka som vanligt, ylande alltså med inslag av falsettsång när han försökte vifta på svannsen..Trappen hoppar han jämfota nerför, med bakbenen.

Man funderar ju fram och tillbaka på vad som hände. Antingen blev han kall helt enkelt. Eller också sträkte han sej rejält och efter att ha legat still ett par timmar så blev det ont. Eller också är det en kombination..

Han var faktiskt lite konstig redan innan vi var vid vattnet. Jag väntade på Pia och Emma en stund och passade då på att köra ett linjetag över en riven stenmur. Han sprang till muren och ställde sej med framfötterna på en sten och ville inte fortsätta över muren. När jag försökte trycka ut honom så tvekade han länge och gick till ett annat ställe och hävde sej över. Troligtvis gjorde det ont redan då fast jag inte fattade det.

Förhoppningsvis går det över av sej själv. Skiträdd blev jag igår när han hackade tänder och skakade hela han. Uppskrämd blev jag av Emma också som direkt kollade slemhinner och sa åt mej att åka genast. Hon är ju fullt medveten om vad som kan hända en lördagskväll utan förvarning..

Hundarna är som sagt med mej på jobbet och Mollefick gå ut och kissa en sväng och sedan tog jag en promenad med Musse. Vi hittade en fin skogsväg här i Ömo som vi följde. Rätt som det är så är Mussen borta och var försvunnen i tio minuter. Han som ALDRIG försvinner annars. Jäkla hund, jag var tvungen att vara tillbaka klockan ett och vi hade tagit bilen och åkt till skogen så jag funderade på hur i fasen jag skulle göra. Åka ifrån honom och hoppas på att han skulle stanna där jag ställt bilen? Frågan är vad han skulle gjort, hittat fyra mil hem är ju långsökt. Hade han kunnat spåra bilen till min arbetsplats, kanske. Nåja, han kom tillslut och vägrade berätta vad han hade haft för sej...

Han är rolig Musse och får hela tiden nya ideer om hur livet ska levas. Åka i bakluckan är uteslutet numera om man inte ska knuffa in honom med våld. Jag är fullt medveten om att vi får skylla oss själva men grejen är att han är så charmig med alla egenheter. Han är ju aldrig dumbortskämd eller stökig, bara så himla söt...Han tränar sej massor och utvecklas faktiskt fortfarande, bara man har övertygat honom att det finns en poäng i att samarbeta så gör han det. Hur kan det vara så att han fyller sex år snart??huga..