Så himla skön känsla det är när man kämpat o kämpat o slitit och så helt plötsligt har man en hund som jobbar kanonbra. Eller helt plötsligt, vissa saker har alltid gått bra medans andra har bara varat skit. Jag som lever i nuet(haha) vet att från o med nu så är alla problem bortblåsta och kommer aldrig dyka upp igen.

Senaste dagarna har jag märkt en tydlig förändring i Molles attityd och igår var Johan med ut för att vara behjälplig. Eftersom jag hade hjälp så ökade jag  svårigheterna men hade plan B i huvudet. Jag behövde inte någon plan B utan vi höll på ett par timmar med långa raka linjetag, linjetag som gick mellan markeringar, svåra markeringar mm. och hela tiden var Molle superduktig. Han lyssnade på mej, kämpade som attan vid markeringarna och var hela tiden glad och positiv. Ok, tänkte jag. Nu jobbar han bra när vi är ensamma men kommer säkert flippa ut tillsammans med andra hundar. Evig optimist..

Idag kom Pia med Hera och Bettan för ett träningspass. Det blev bara dirrigeringsträning och det gick kanon även idag. Faktiskt..

Eftersom vi tränat så mycket på långa linjer och det är bra att variera så blev det korta avstånd idag. Rätt tänkt för vid ett ställe så fick Mollen fundera riktigt ordentligt. Han for ut, stannade på signalen precis vid dummien utan att lägga märka till den. Började fara runt vid närsöksignalen så jag fick ta in honom och skicka igen. Ut till dummien, stanna och fundera vad sjutton jag menade. Började kolla runt för att se om det låg något på sidorna så jag tog in honom igen. Skickade ut honom för tredje gången, stoppade honom precis vid dummien och japp där låg den minsann...Nästa skick förtio meter rakt fram över "problemstället", inga problem. Nästa så fick han stanna och gå högervinkel eftersom han var inställd på att gå vänster. inga problem.

Så här har jag inte kunnat traggla med honom förut utan att han flippat ut och antingen travat iväg eller blivit olydig. Idag kunde jag gå ut och belöna ett bra stopp, vifta med armarna utan att han flög iväg och kalla tillbaka honom när linjen blev dålig. Så ska vi ha det från o med nu....

Vi tränade även vid ett sumphål där vattnet inte var simdjupt men himla skoj att springa i..Även där fick jag till riktigt bra linjer tillslut efter att ha tragglat ett tag. Så fort linjen blev sned så blåste jag in och började om. Så skönt att kunna vara jättenogrann...

Hera fick inte göra så mycket idag utan skulle mest titta på och Bettan fick träna på att sitta bunden. Båda två var iallafall i sumphålet och livsglädjen var det inget fel på...Springa i skitigt vatten bangar väll ingen retreiver för??(Texas möjligen, han skulle nog undvika att njutningsbada)

Det mindre roliga var att, när Pia kom så sa hon att Bettan kanske var på väg in i löp. Det är ju kanon att träna med löptikar så det var bara positivt. Så binder vi upp hundarna och sätter oss en bit därifrån och fikar. HUR jäkla dum får man vara??Inte en tanke på att Molle skulle kunna bita av kopplet och gå till Bettan men självklart satt han jämte henne när vi kom tillbaka. Jag tror inte dom hunnit med en parning och inget tydde på det utan det var mest -kolla matte vilken söt tjej som är här. Men, uppbindningskedja ska införskaffas med det snaraste...

Hoppas alla får en kanonvårvecka!!